Yosemite!

Well hello there!
Frida is back from the wild!
Denna helg har jag varit och hajkat i Yosemite National Park! Så sjukt fint så det var nästan overkligt! Lite turistigt på sina håll men det var verkligen en mäktig upplevelse att se all vacker natur.

Denna tripp gjorde jag med Jenny och tre andra tjejer, som vi i sista minuten fick vi med oss på resan efter att de ursprungliga kompanjonerna varit tvungna att backa ur. Det blev vi två, Emma och Hanna från Nederländerna, och Alice från Frankrike. Hade bara träffat Alice en gång och de andra två tjejerna var helt nya för mig så det var kul att åka iväg med lite nytt folk!

Jag och Jenny åkte och hämtade bilen i fredagseftermiddag och plockade upp de andra tre på campus och sen rullade vi iväg mot en liten stad som heter Oakhurst där vi bodde under helgen, med middagsbreak på Denny’s i nån liten håla där jag tog soppa och sallad som var ”obegränsad” så man kunde få så många tallrikar man ville. Efter en tallrik soppa och två tallrikar Ceasarsallad var jag proppmätt och servitrisen kom glatt och frågade om jag ville ha mer, eller mer ”Just let me know when you are ready for the next one” haha. Det är kul att hamna i såna där små amerikanska städer där man verkligen känner av allt det där man snackar lite fördomsfullt om hemma i Sverige… Bilresan flöt på bra och efter en ganska lång resa stupade vi i säng när vi kom fram och morgonen efter vaknade vi upp till strålande sol och klarblå himmel. Perfekt för lite hajking 😉

Vi började med att spana in Mariposa Grove som är känd för sina enorma redwood/sequoiaträd. Här är jag och the Grizzly Giant, som inte bara är världens äldsta sequoia med sina 2700 år, utan också en av världens äldsta levande saker. Den ni!

Alltså jag skojar inte, enbart ”grenarna” var lika stora som vanliga träd.
Här är jag och en annan liten stam och några små rötter…

Sen åkte vi vidare och gjorde vår första riktiga hajk. Både lördag och söndag var soliga och varma så vi åt lunch (dvs allt vi kunde skrapa ihop från frukosten som ingick vilket blev tre dagars äggmacke-lunch, frukt, och nån sötsak plus alla bars, nötter och annat smått och gott vi köpte på oss som äkta hajkare) på fina ställen längs trailen där vi kunde sitta ner och njuta lite. Själva lunchpauserna i sig vart dock inte riktigt lika harmoniska som man kan tro. Första dagen hade jag en ettrig stor grå ekorre som stirrade på mig och kom närmare och närmare tills jag inte hade ro att sitta kvar längre för jag såg framför mig hur den skulle attackera mig för att få min matsäck… Kände mig lite som plastmamman i Föräldrafällan när de är ute och hajkar haha (räknar med att iaf Elin och kusinerna vet vad jag menar… sportig look med tajta brallor och sådär men ändå inte riktigt den äkta naturmänniskan hon utger sig för att vara…) Andra gången vart det alldeles för sent för att kallas lunch egentligen, och dessutom efter att Hanna fått lov att bryta efter att tre gånger varit nära att svimma pga höjdskillnaden. Så där vägde jag upp och kände mig riktigt äventyrlig 😉

Kort och gott, i lördags gjorde vi träden och sen en hajk på eftermiddagen där jag var närmare regnbågen än jag någonsin varit förut. Det var helt sjukt, vi gick i princip igenom den, och sen upp för en rejäl brant där vi blev blöta av ett maffigt vattenfall bredvid oss, och tillslut kom man upp och hade fantastisk utsikt.
Dagen efter gjorde vi en hel dagshajk vilken på sina håll var ”very strenuous” dvs svåraste skalan. Det märktes… herregud vad jobbigt det var haha. Det tog nog 3 timmar att ta sig upp om man räknar tiden man faktiskt gick. Men vi tog rätt många pauser så det var nog längre tid. Först kändes det nice, vi var på gott humör och kände oss starka och äventyrliga. Jenny och Emma är aningen mer sporty spice än vi andra tre (men jag var ju faktiskt Baby Spice på Piltorp så..) och de gick i förväg vilket passade bra för oss alla. Sen halvvägs nånstans blev som sagt Hanna dålig och vi var blöta efter en rätt dramatisk passage där det var jättefuktigt från vatten som kom från ett vattenfall (faktiskt ett av de högsta i Nordamerika – som jag har stått bredvid!) och trötta men vad ska man göra. Vi hällde i henne vatten, tvingade henne att äta salta kex och sockriga grejer, försökte lugna ner henne och vila lite. Det passerade ju många andra hajkare eftersom vi var på själva trailen och alla var jättesnälla och gulliga och erbjöd vatten, snacks, sockergrejer osv. En kvinna stannade för att ta pulsen på henne. Jag kände mig aldrig orolig för det var tydligt att hon mådde dåligt pga höjdskillnaden och att det skulle bli bättre om hon tog det lite lugnt och gick ner igen i lugnt tempo men det blir ju en lite knepig situation när man själv gärna vill fortsätta och komma fram när man är nära, men samtidigt inte vill lämna någon ensam. Tillslut bestämde vi oss för att följa med ner en bit till att börja med. Jag sa att jag ville följa med henne hela vägen ner för det kändes bättre att lämna Alice att gå upp själv än att låta Hanna gå ner själv om hon var lite snurrig, men efter att vi gått ner en rejäl bit och hon kände sig bättre sa hon att hon verkligen ville att jag skulle gå upp och att hon skulle ta sig ner själv och att det var lugnt. Så tillslut kom jag och Alice upp, jäklar vilken prövning (och jäklar vilken träningsvärk jag har i mina vader och iofs resten av kroppen med) men det var så värt det!

På kvällen grillade vi på en campingplats vilket var riktigt mysigt förutom lite björn-noja… I måndags tog vi en förmiddag i parken där vi tog oss till en trail runt Mirror Lake. Jag ser på bilderna att de inte alls kan återspegla hur vackert det faktiskt var så ni får bara tro mina ord när jag säger att det var magiskt fint. Jag bara andades frisk luft, njöt av lugnet och kände hur jag laddade batterierna:)

Förutom ett mystiskt stenskott som vi fick stanna för att få hjälp med vilket förlängde vår resa hem lite har allt gått bra och vi kom undan hyfsat billigt (om det nu inte visar sig att vi måste betala för att batteriet i bilen dog under natten pga att någon lämnat lyset på – inte jag! – vilket vi såklart såg efter att vi stängt alla dörrar och låst in nyckeln i bilen. Uthyrningsstället hade nämligen redan stängt när vi kom fram och då ska man lämna nyckeln i handskfacket)… Jaja, här kommer lite bilder från lite olika trails och platser:

Freeeeedom!
Ser ni regnbågen!?
Chillar lite
Detta var vad vi skulle ta oss upp för i lördags… en av Nordamerikas högsta vattenfall
Var inte lika käck en timme senare men
we made it!!!
😉

Sådär! Det var en liten update från helgen.

Allt är bra men ska erkänna att trots allt börjar jag faktiskt längta hem lite till Sverige nu. Till familjen och vännerna hemma och de som kommer att komma hem som jag i sommar. Till att träffa lilla Freja! Till lite mindre hemlöshet på gatorna och fräschare bussar. Längtar efter att CYKLA. Sen kom jag inte på nåt mer haha men jo, det ska bli härligt att komma hem till den svenska sommaren… och hoppas på lite mindre regn än förra året.

Massa kramar från mig